“Det är en svår situation för jag vill inte acceptera diskriminering, men om jag säger ifrån upplevs jag som aggressiv"


08 Mar
08Mar

Under 2020 kartlade Internationella Kvinnoföreningen i Malmö (IKF), i samarbete med Jämställd Utveckling Skåne (JUS) och Studieförbundet Vuxenskolan (SV), hur kvinnor som bryter den vita, svenska normen upplever jämställdhet i Sverige. 

Kartläggningen som genomfördes i projektet Equal omfattar 128 kvinnor med 38 olika nationaliteter. Kvinnorna bor i Malmös alla stadsdelar, och spänner åldersmässigt från tonåren upp till 80-årsåldern. Den största gruppen, 50% har en högre utbildning (42% från universitet, 8% från en eftergymnasial utbildning). Vidare har 23% gymnasieutbildning, medan resterande har gått grundskola (8%) eller ej fullföljt grundskola (10%); en liten grupp saknar helt utbildning (9%). Den allra största nationella gruppen i studien är kvinnor från Irak (25%). Övriga har i lika stora delar ursprung ifrån länder i Östeuropa/Centralasien och Sydeuropa. Medan några färre har sitt ursprung ifrån länder i övriga Asien, Afrika samt Nord- och Sydamerika. Merparten av kvinnorna, 67% kom till Sverige på 2000- eller 2010-talet. Övriga 25%, kom hit på 1980- och 1990-talet, medan 5% av dem är födda här. Vad gäller religion är 42% av kvinnorna muslimer, medan 20% tillhör olika kristna samfund och 16% är icke-religiösa. Övriga preciserade inte religionstillhörighet. 

Med utgångspunkt i de övergripande målen för svensk jämställdhetspolitik utformade IKF en enkätundersökning och intervjuade tre fokusgrupper, med avsikten att kartlägga hur kvinnor med utländskt påbrå upplever svensk demokrati, jämställdhet och kvinnors rättigheter. 

I enkätundersökningen framkom att samtliga kvinnor i studien har en god förståelse för vad jämställdhet är, samt bred vetskap om kvinnors rättigheter. När de själva fick associera till jämställdhet förekom ord som “rättigheter” och “lika möjligheter/lika villkor” särskilt ofta. Vidare associerade de “respekt”, “frihet”, “ekonomisk frihet”, “lika lön” “makt”, “kunskap”, “inflytande”, “samma skyldigheter”, “samarbete” och “balans” med jämställdhet. Vad som står ut särskilt i studien är att gruppen lågutbildade kvinnor är mycket positivt inställda till kvinnors rättigheter och jämställdhet i Sverige. 

Under intervjuerna med fokusgrupperna berättade emellertid samtliga deltagare att de känner sig utestängda ifrån jämställdhetsarbetet i Sverige. De menar att det saknas ett intersektionellt perspektiv på jämställdhet. Något som tydliggör att också människors hudfärg, etniska tillhörighet och religion ligger till grund för social bestraffning. 

Flera av de unga deltagarna, från Möllans Basement och projektet Tjejdriven, berättar om en hierarki i skolan där tjejer med utländskt påbrå befinner sig längst ner, och svenska killar högst upp. En av dem säger att hon, i en skola med en majoritet av svenska elever, blev stämplad som ett “kaosbarn” trots att hon deltog aktivt i undervisningen. En annan säger att när hon stod upp för sig själv stämplades hon som “kaxig”, vilket hon kopplar till att acceptansen för rasifierade tjejer som säger ifrån, är mycket låg, eller närmast obefintlig. Vidare berättar en deltagare att människor blivit “chockade över att någon med mitt ursprung gjort så mycket” utbildat sig, arbetat och skaffat sig en bred kunskapsbas. En annan deltagare påtalar att hon en gång då hon och hennes svenska kompis sökt samma jobb, såg hur det gick till den svenska kompisen trots att denna hade ett sämre cv. För att råda bot på en så pass diskriminerad arbetsmarknad som den vi har nu, menar de yngre deltagarna att det borde anställas externa personer som tar hand om rekryteringar. Personer som bara fokuserar på information om vilka kvaliteter och erfarenheter de sökande har. Detta skulle säkerställa att de med utländsk bakgrund inte blir diskriminerade på grund av vad de heter. 

Av de lågutbildade kvinnorna i studien upplever särskilt muslimska kvinnorna att de många gånger nekats jobb på grund av att de bär slöja. Förutom att de är kvinnor, känner de att deras ursprung och religionstillhörighet gör dem till måltavlor för diskriminering. De känner alla någon i umgängeskretsen som inte kommer ut i arbetslivet på grund av vad de heter. Vidare ser de det som förvånansvärt att kvinnor i ett så pass jämställt land som Sverige inte tjänar lika mycket som män. 

De lågutbildade kvinnorna vittnar om att de upplevt rasism i Sverige. Främst menar de att det är äldre svenskar som utsätter dem, till exempel genom att spotta efter dem på gatan. För att bryta både fördomar och den här sortens hat menar de lågutbildade kvinnorna att människor ifrån olika kulturella grupper behöver mötas och bli mer vana vid varandra. När vi får mer kunskap om varandra känner vi högre tillit. De högutbildade kvinnorna i studien berättar om många rasistiska situationer under sin utbildning i Sverige. “Det var en självklarhet för SFI-ledaren att vi var importerade fruar, typ. Okunniga, dumma i huvudet. Alltid kom det fram någon som berättade för oss att i Sverige har vi möjlighet att vara fria”. En annan deltagare berättar att hon under en master-utbildning på Lunds universitet mötte medstudenter som förvånades över att hon kunde självklara saker. Det fanns en förväntan på att hon skulle vara okunnig och svag, och ha en manipulerande man hemma. Även inom vården och i arbetslivet har samtliga deltagare mött rasism. En av kvinnorna berättar att hon som gravid fick bättre bemötande från barnmorskan de gånger hennes svenska (vita) man följde med, i jämförelse med när hon kom själv. En annan deltagare säger: “Det finns en fördom om latinamerikanska kvinnor som väldigt dramatiska, detta har lett till att jag blivit hemskickad från vårdcentralen med värktabletter ena dagen, för att nästa läggas in akut på sjukhus med en stor infektion.” Flera kvinnor menar att rasism och diskriminering kan bekämpas med att vi börjar med oss själva: vad har jag för fördomar? Och sedan försöka lära känna varandra lite bättre därifrån. Eller åtminstone göra oss medvetna om att hudfärg, kulturellt ursprung och religion inte gör att vi vet vem en annan människa är. 

Samtliga kvinnor i IKF:s kartläggning, från tonåringarna till 80-åringarna, upplever att IKF och Möllans Basement erbjudit dem en plats där de känner sig sedda som individer. De upplever det särskilt skönt att bara få vara som de är på dessa platser. Det vill säga, det finns ingen som försöker förändra dem eller problematiserar deras utländska påbrå. Istället finns ett fokus på deras unika potential här och nu. Alla kvinnorna vittnar om att det har en god effekt på deras välmående och att det ger dem en högre livskvalité. Både Möllans Basement och IKF erbjuder en rad cirklar, kurser och projekt inom olika fält, bland annat i att komma ut på arbetsmarknaden. Detta har lett till flertalet succéhistorier där kvinnor som tidigare kämpat i en svår uppförsbacke på grund av sitt utländska påbrå, så småningom lyckats etablera sig på arbetsmarknaden. 

Projektet Equals genomgående fynd avslutningsvis, att kvinnor med utländskt påbrå ständigt blir diskriminerade inom utbildning, vård och på arbetsmarknaden, är tyvärr ingen nyhet. Icke desto mindre ger det oss en tydlig fingervisning om den svenska jämställdhetspolitikens framtida utmaningar och arbete. Det intersektionella perspektivet är helt nödvändigt eftersom det fördjupar förståelsen av kvinnors olika erfarenheter. Och viktigast av allt, det säkerställer att ingen kvinna lämnas utanför idén om ett jämställt samhälle. 

Text: Eleonor Rosenlind

Tack @Surface på Unsplash för bildmaterial.

Kommentarer
* E-mailadressen publiceras inte på hemsidan.